God jul till mig själv

Jag är säker på att den kommer att underlätta för mig. Bläcket på handen försvinner ju så fort.

En blogglänk om dagen, 19 december

Den smarta bloggen Glitterfittorna skrivs av sex personer. Till skillnad från andra bloggar som skrivs av ett bloggkollektiv är det aldrig svårt att hänga med i Glitterfittornas blogg. Missa för allt i världen inte Kerstins senaste inlägg!

Magsjuka in the house

Vi har en objuden gäst på besök, än så länge har den knockat två av fyra familjemedlemmar. Vi andra ber till högre makter medan vi tvättar händerna med handsprit, det fungerade när en av familjemedlemmarna hade svininfluensa under hösten. Precis som vanligt är den psykosomatisk magsjukan värre än den som får en att knäböja vid toaletten.

"Paris drottning"

Många är vi som bugat inför Paris, själv har jag lovat kärlek i nöd och lust i det 17:e arrondissementet, men hur många är vi som har bugat inför Paris (okrönta) drottning Germaine de Staël?

En kollega till mig läser hennes bok "Tio år av landsflykt": Först fascinerades Napoleon av denna eldiga och osedvanligt verbala kvinna och försökte värva henne till sin stora stab av sammansvurna proselyter, sina lojala medarbetare, sina infiltratörer, sina politruker, men märkte snart att det var lönlöst att ens försöka. Det dröjde inte länge förrän deras inledande nyfikenhet på varandra hade förvänts i öppen fiendskap. Madame de Staël tvingades ut i den landsflykt som denna hennes självbiografiska bok handlar om."
"Wow", sa jag och kände igen mig i beskrivningen verbal kvinna. "Och förresten, vilken grej att ha en konflikt med Napoleon!"
Hon tvingades alltså till landsflykt för snart tvåhundra år sedan, först till Ryssland och senare via Sverige till Storbrittanien, på grund av konflikten med Napoleon. Enligt en femton år gammal uppslagsbok saknade hon "enligt alla samtida källor förmågan att lyssna." Frågan är om hon verkligen saknade förmångan att lyssna eller om man ville tysta ner henne?!? Jag sätter en femhundralapp* på det sistnämnda alternativet.

* mer än så har jag inte råd med just nu.

Glasögonorm

I kväll satt jag vid samma bord som ett par optiker. Jag passade på att fråga hur många procent av deras kunder köper glasögon med oslipat glas.
"Det är inte så vanligt som man kan tro", fick jag som svar.

Och jag som trodde att optiker försöker marknadsföra glasögon som en accessoar och inte som ett onödigt ont.

Från Calle till Teres till Bonnieto till mig:

VAD HETER DU: Alexandra.
VAD VAR DET SENASTE DU SA: "vi får se hur han mår i morgon", sa jag om Lillebror som inte mått särskilt bra de senaste dagarna.
TILL VEM DÅ: till min svärfar.
VAD BEHÖVER DU MEST JUST NU: tystnad! Sch...
ÄR DU SEXUELLT FRUSTRERAD: nej.
ÄR DU EN BRA FLICKVÄN: ja.
HUR RAGGAR DU: ehm... Hur gör man då?
VAD HAR DU GJORT IDAG: jobbat hårt, käkat jullunch och senare italiensk middag, diskuterat framtiden och hjälpt till att planera morgondagens vernissage i Sockertoppens rum.
NÄR FICK DU SENAST EN PRESENT: en teckning av Sockertoppen.
VAD HAR DU FÖR PLANER TILL HELGEN: hänga med familjen och fira svärmor.
DIN STÖRSTA TALANG: berättandet!
VAD HAR DU PÅ VÄGGARNA: tavlor.
ÄR DU SVÅRFLÖRTAD: det beror på! Jag har väldigt svårt att motså billiga säljknep när det gäller teknik.
HUR MÅNGA PÅ DIN KOMPISLISTA HAR DU HÅNGLAT MED: ingen.
HAR DU NÅGON ANNANS GREJER HOS DIG: ja, min svärmors verktygslåda och Lindas bok.
ÅRETS HÄNDELSE: jag återkommer i ämnet inom en snar framtid!
SENASTE LÅT DU HÖRDE: minns ej, men jag antar att man skulle kunna kalla den bakgrundsmusik på jobbet.
VEM VET MEST OM DIG: jag själv!
VAD HAR DU I DITT FÖNSTER: lättskötta blommor.
VAD GÖR DU PÅ FREDAG: nästa fredag rullar jag ur sängen.
MINNS DU DIN FÖRSTA STORA KÄRLEK: naturligtvis. Han var skitsnygg, men inte särskilt snäll.
VAD HETER/SKA DINA BARN HETA: båda två har enstaviga namn.
HUR MÅNGA TIMMAR HAR DU SOVIT INATT: fyra.
HUR MÅNGA KUDDAR HAR DU I DIN SÄNG: fem.
VEM DRÖMDE DU OM SENAST: minns ej?
VEM VAR DU KÄR I SENAST: min man.
FAVORITFILM: "Cleopatra" från år 1963.

En blogglänk om dagen, 18 december

Jag har fem småsyskon. Sedan barnsben har jag fantiserat om hur det skulle vara att ha en egen storasyster, men det var först när jag läste Fittstim som jag kom i närheten av hur det skulle kunna vara att ha en syster att se upp till. I samma veva fastnade jag för Linna Johanssons skriverier! Hon är grym och det är hennes blogg också!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 255

Vi håller på att bekanta oss med nästan sexåriga My i boken "Arg som en varg" av Birgit Lönn. En sak har jag förstått och det är att det inte är helt lätt att vara nästan sex år, alltså man är inte fem år man är nästan sex år eller nästan alla fingrar på en hand plus en tumme.

Varför ska man alltid vara så himla glad, det undrar My. Det finns så mycket som kan göra en nästan sexåring arg t.ex. dumma dagisfröken som inte fattar någonting eller föräldrar som inte fattar hur man leker på riktigt. Ibland blir man arg på sin bästis, men då är det inte roligt att vara arg, då vill man bli sams så fort som möjligt. My är en råcool unge som vet vad hon vill. Just nu vill hon väldigt gärna börja skolan för då är man inte liten längre, det vet hon för hon har två brorsor som går i skolan.

Vi är i den fasen just nu. Sockertoppen är väldigt självständig, så pass att man ibland glömmer bort hur gammal han faktiskt är, men inte tillräckligt stor för att kunna klara av allt själv. Jag tror att Sockertoppen och My skulle kunna bli riktigt goda vänner, typ bästisar!

Bild: Alfabeta bokförlag

En blogglänk om dagen, 17 december

Jag vet inte hur jag hittade till "Therese E:s skriverier - allt i text", men jag minns att jag blev väldigt glad när jag såg att en favorit återvänt till bloggosfären. Therese är en duktig skribent och om jag fick bestämma skulle jag se till att hon uppdaterade bloggen oftare! Jag ser fram emot inläggen om längtan efter Västerbotten!

Suddiga vardagspixlar

Syskonhäng vid Lillebrors skrivbord, som vi köpte för 74,90 i somras. Ett halvår tidigare kostade bordet uppåt 500 kronor.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 254

"Sockertoppen, nu lägger du boken på nattduksbordet. Du ska sova, inte läsa", ropade jag från nedervåningen.
"Hur kan du höra mig?"
"Jag hör allt!"
Fem minuter senare:
"Men hallå, lägg bort boken sa jag!"
"Men hur kan du höra mig?"
"Jag har superhörsel."
"Åhhh.... "

Slå på SVT1 kl 21.00!

I kväll ska jag se den svenska dokumentären "Geniet och pojkarna", som handlar om nobelpristagaren Carleton Gajdusek. År 1976 fick han nobelpriset i medicin för upptäckten av galna kosjukan hos ett kannibalfolk på Nya Guniea. Gajdusek var inte bara en världsberömd forskare också en flerbarnspappa, då han adopterade 57 barn från Söderhavet. När hans karriär stod på toppen av sin bana började rykten gå om att han var pedofil. Han erkände och hamnade bakom lås och bom i ett år. Trots det försvaras han av legendariska vetenskapsmän.

Bloggskadad

Han flinade lite när jag bad honom att inte blogga om vårt samtal.
"Har du glömt bort vad jag heter i efternamn", fnittrade min psykolog Calle Schulman.
"Men snälla, jag vill inte att folk ska veta vad vi pratat om."
"Ha ha, you wish", sa han och skrattade hela vägen till tangentbordet och sedan vidare till banken.
Ungefär då vaknade jag, tack och lov.

En blogglänk om dagen, 16 december

På bloggen "Ditt liv på 6 ord" samlar Umeåbon Jenny Eklund sexordsmemoarer. En gång frågade hon per mejl om jag hade en på lager, men jag har fortfarande inte kommit på hur min börjar. Missa för allt i världen inte Eric Goesta Roséns memoar, den gillar jag allra mest!

Vad säger dina kläder om dig

Jag försäkrade mig om att jag inte kom och störde innan jag förklarade mitt ärende. Sedan bad jag om en grej som skulle kräva en en hel del arbete, men som hon ska göra eftersom det ingår i hennes jobb. Låt oss kalla henne Gerd.
"Du kommer att få betala för det, bara så att du vet", avbröt plötsligt en kvinna som hade suttit gömd bakom en skärm.
"Jag vet, två kronor per kopia va?"
Gerd, som suttit tyst, bad mig att vänta medan hon försökte få tag i en person. När den personen inte svarade bestämde vi att jag skulle ringa honom i stället.
"Och en läkare måste godkänna det först, bara så du vet", sa kvinnan bakom skärmen med ett uppfostrande tonläge och en stor suck efteråt.
"Vem blir det då", frågade jag.
"Ja, den ansvarige förstås."
"Okej, men jag minns inte vem det var."
"Då blir det svårt", sa kvinnan bakom skärmen och snörpte ihop munnen.
"Får jag fråga en sak, varför har du det där tonläget mot mig?"
"Därför du kom in hit och var helt stirrig från början."
"Va? Jag kom in hit och frågade om din kollega hade tid att svara på en fråga, vilket hon hade. På vilket sätt var jag stirrig?"
"Jag ser ju på dig, du är ju stirrig nu också."
"Men va", sa jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga. "Nej, jag är inte stirrig, vad menar du egentligen? Jag kom in hit eftersom jag hade fått veta att ni kunde hjälpa mig, men du verkar tycka att det är svårt."
"Nu vill jag att du går härifrån. GÅ!"
"Okej, jag ska gå men först vill jag veta vad du heter."
"Nej du, det tänker jag inte berätta. Det hör inte hit", sa hon trots att hennes namn stod på en skylt utanför dörren.

Hennes chef sitter ett par våningar upp. Jag bestämde mig för att gå dit för att be om hjälp, men också för att berätta om vilket bemötande jag hade fått. När jag såg mig själv i hisspegeln skrattade jag till lite och passade på att sätta upp håret i en stram knut, lägga på ett lager lipsyl på mina torra läppar och den svarta, väldigt skräddade kappan hade jag redan satt på mig. Jag fick både hjälp och bekräftat att kvinnan bakom skärmens bemötande var under all kritik.

På väg därifrån började jag tänka på det här med kläder. Hon bakom skärmen såg nog en ganska trött kvinna med hår som stod åt alla håll (efter mössan), ett par spruckna läppar (pga det sibiriska klimatet), mörka ringar under ögonen (orolig natt) och en urtvättat tröja som jag drog på mig för att inte frysa. Hennes chef såg mig i snyggkappan, uppsatt hår och läppglans. Två helt olika utseenden, men samma personlighet.

Nu kanske jag läser in för mycket i det här, det handlar förstås om två individer med helt olika sätt att bemöta människor. Men det skulle inte vara första gången någon drog slutsatser om en främmande människas personlighet utifrån kläder, frisyr och hållning.

En blogglänk om dagen, 15 december

Jag började läsa Krickelin-Krickelin i början av hösten och det är nog den mest färgglada bloggen i min blogglista. Jag kan inte sluta titta på Kristins fina bilder, det osar kärlek om dem. Om jag måste välja två inlägg som tyckt om extra mycket blir det "När det gör ont" och "Det som är riktigt bra".

Lägesrapport

Jag var redo att lägga mig vid åttasnåret men så ringde hemtelefonen. När jag hade lagt på luren kollade jag på sju av tolv "Hemliga svenska rum"-avsnitt. Efter det var jag inte trött längre och här sitter jag nu och funderar på varför jag inte gick och lade mig i stället? SVT Play finns ju kvar.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 253

En redig mössa (tack mamma!) och ett par vurstingvantar senare, nu slipper Lillebror, som gärna leker ute oavsett väder, frysa om öron och fingertoppar. Däremot minns vi inte hur man gör för att slippa köldbitna äppelkinder och tårar som fryser till is på ögonfransarna? Flytta till medelhavet, kanske? Jag vet bara att det blir bättre ju äldre de blir.

Varför får jag inte till det?

I början av december skrev Alexandra Reichler om det fanns en sån där "gilla" knapp skulle jag ha tryckt på den nu apropå ett inlägg om ståhejet kring jul.

Jag har försökt lägga till en sådan där knapp, men Blogger vill inte samarbeta:

+
SPARA

Men sen då? Varför syns det inte?!?

Jag vill också dela säng med Elizabeth I

Jag köpte det senaste numret av tidningen Allt om historia enbart för att läsa artikeln om Englands drottning Elizabeth I. Av alla drottningar är hon den som jag gillar allra mest!

I den långa texten som sträcker sig över fyra uppslag stod väl egentligen inget nytt, däremot finns en liten notis som berättar om drottningens favorit bland hovdamerna, Helena Ulfsdotter Snakenborg. Enligt notisen sägs det att svenskan fick dela säng med drottningen för värmens skull. Det skulle jag också vilja göra, mest för att få chansen att höra vad Elizabeth tänkte när ljusen slocknat. Då skulle jag fråga henne vad hon egentligen tyckte om sin pappa, praktaset* Henry VIII, och hur det kändes när hennes flotta krossade den spanska armadan.

* bra ordval av Lovisienstadt a.k.a. drottningen af Umeåbloggarna.

En blogglänk om dagen, 14 december

Åh, vad jag gillar Linus Fremins blogg! Det känns som om han tänker ett varv extra innan han publicerar sina blogginlägg om "kön, könsorgan och annat livsviktigt".

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 252

Usch vad jobbigt det kändes när jag såg hur utplockat det var på klädhängaren. Ingen tomtenisseoutfit, ingen pepparkaksdräkt. Ingenting. Och vi som lugnade Sockertoppen i kväll när han väldigt artigt poängterade att han fortfarande inte hade kläder till morgondagens luciafirande "oroa dig inte, vi fixar det där."
"Men här finns ju i alla fall en skjorta", sa min svärmor och jag började genast leta efter tillbehören, men det fanns varken strut och stjärna eller ljus och glitter.
"Vi åker förbi på Ersboda."

Två minuter i nio i kväll jäktade vi in i butiken och hittade rätt snart julavdelningen, men där var det lika utplockat som på hängaren i den första butiken. Ett butiksbiträde berättade att det var slutsålt.
"Åh shit jobbigt, det är slutsålt här också", suckade jag när jag kom tillbaka till min svärmor och började fundera på andra alternativ.
"VA???", ojade kvinnan bredvid mig och berättade att hon var ute efter något till sina ungar, som också ska lussa i morgon bitti. Då kändes det genast lite lättare, vi var inte de enda som var ute i sista sekund. Till slut hittade vi en tomtedräkt och en röd ljuslykta. Om man viker upp ärmar och byxben, drar ihop jackan med repet och har en mössa under luvan syns det inte att den är gjord för en vuxen.

Det löser sig, det gör det alltid!

En blogglänk om dagen, 13 december

Johanna skriver underhållande om jämställdhet, livet och föräldraskap på sin blogg Johanna i Jakan.
"Och nu pratar jag om mitt barn som ju också i viss mån är en form av husdjur. Ber om ursäkt för det också, fast inte lika mycket. Hon är ju ändå bra speciell, sjukt unik och fantastisk den där ungen."